Med äventyrsbilen packad till bristningsgränsen lämnar vi lägenheten i Funäsdalen och styr bilen mot Kläppens parkering i Ljungdalen. Vägen dit går över Flatruet, en av Sveriges högst belägna vägar som bitvis går över trädgränsen. När vi parkerat i Kläppen, lämnat merparten av vår stora packning i bilen, väntar 12 kilometers vandring innan vi är framme vid Helags Fjällstation där äventyrsdag # 174, # 175 och # 176 av 365 Vardagsäventyr kommer äga rum. Jag har varit lite orolig över hur barnen ska klara vandringen. De har aldrig fjällvandrat förr och vad jag vet har de inte gått så särskilt långt någon annan gång heller. Inte heller maken har fjällvandrat, men han är oftast stark och gnäller sällan så honom oroar jag mig inte för. Vi provvandrade häromdagen från Djupdalsvallen till Gruvstugorna och sedan ner till Messmörstjärn, en sträcka på knappt 8 km som barnen klarade med visst gnäll. Så när vi startade vandringen mot Helags hade jag ryggsäcken full av mutor och humöret fullt av pepp. Döm om min förvåning när barnen gick utan gnäll, pausade bara korta stunder, sjöng, hjälpte lillasyster över vattendrag och sedan sprang de sista två kilometrarna till stationen! Lilla Astrid som nyss fyllt fyra år gick åtta av de tolv kilometrarna själv. Magiskt! Väl framme vid fjällstationen vilade de i en halvtimme varpå de ville vandra vidare upp till första snöplätten en bit upp mot Helagstoppen för att kasta med snö. Astrid, som längtat efter snö ända sedan vi började prata om att vi skulle till Ramundberget (fjällen för henne), och som var väldigt besviken över att det var sommar även i fjällen, var äntligen nöjd.
Vi hade bokat helpension på stationen och åt som kungar, drottningar, prinsar och prinsessor i Pilgrimsalen efter en lång bastu på Helags relax. Fjällvandring när det är som lyxigast. Till middag serverades Souvas och renskavsgryta med färskpotatis och till efterrätt hjortrontiramisu. Mums. Efter middagen hängde vi utanför storstugan med flera andra, barnfamiljer, ensamvandrare, par och grupper, alla umgicks med alla medan barnen lekte burken vid flaggstången. Strax innan sängdags drog molnen in med rasande fart och det fina vädret som vi njutit av i flera dagar byttes mot svart himmel, ösregn, starka vindar och åska. Strömmen gick en stund, lägligt nog precis när barnen inte ville sluta läsa, släcka och sova. Om åskan bestämmer när det ska släckas blir det mindre tjafs än om föräldrarna tjatar.
Dag två på Helags fjällstation vaknar vi till strålande sol och blå himmel. Idag vill vi bestiga Helags topp som ligger 1797 meter över havet, en stigning på drygt 700 höjdmeter från fjällstationen och en sträcka på cirka fyra kilometer. Jag hade läst mig till att det var görbart men lite tufft att göra med barn. Vi peppade barnen igen, packade en ryggsäck med extrakläder och matsäck och tog bärstolen med till Astrid. Toppbestigningen började ganska lätt, med en snäll lutning på leden och några snöleksstopp. Astrid gick själv i början men när stigningen blev brantare och terrängen mer och mer stenig så kändes det säkrare att ha henne på Thomas rygg. Ett par hundra höjdmeter innan toppen ändrade både terrängen och vädret karaktär. Det blev rejält stenigt med svårvandrade stenblock samtidigt som stora mörka moln började täcka himlen. Enligt Yr skulle det börja regna någon gång under eftermiddagen och vi funderade ett tag på att vända. Jag berättade för barnen hur viktigt det är att vända i tid när man bestiger berg och samtidigt bestämde vi oss för att öka tempot mot toppen… Det visade sig vara ett bra beslut, de mörka molen tog en annan väg en stund och vi skrev våra namn i toppboken drygt tre timmar efter att vi lämnat fjällstationens trygghet. Oliver passade på att ta en selfie på toppen, för att lägga upp på sin Instagram. Han lär sig av mamman sin…
Vägen ner valde vi den östra vägen för att på så sätt ha gjort hela kammen runt. Den leden var lite lättare, främst tack vare att det var mer stenhäll än klippblock. Vi hamnade även i lä från vinden under en ganska lång stund, samtidigt som vi höll ett vakande öga på de mörka moln som kom allt närmare. Ett par hundra meter från målet, värmen och tryggheten på fjällstationen började det regna lite och strax efter att vi kom in i värmen drog stormen igång med full kraft. Det gick bra att duscha utomhus i regnet istället för i duschen innan bastun.
Dag tre var målet att komma tillbaka till bilen innan det utlovade regnet skulle komma igen. Enligt yr skulle det börja regna så smått klockan 11, ett regn som skulle tillta i styrka och övergå i åska efter ett par timmar. Vi var således angelägna om att komma ner innan vi blev allt för blöta. Vi lämnade stationen strax innan klockan nio och låste upp bilen någon minut efter tolv. Hur var det möjligt att vandra så snabbt med tre barn? Pojkarna på 8 och 10 år fick varsin Dextrosol efter ett par kilometer varpå de började springa. De slutade sedan inte springa förrän de nådde Kesubons glassförsäljning ett par kilometer innan mål. Vi föräldrar hamnade på efterkälken (med god anledning, Astrid satt i bärstolen och pojkarna hade avlastats från att bära sina ryggsäckar så vår bärload var ganska stor). Pojkarna hade dessutom försetts med glasspengar och uppmaningen om att vänta på oss vid Kesubon. Vi blev bara lite blöta under turen ner och nådde bilen med ett stort leende på läpparna. Fjällvandring med barnen gör vi gärna om.
Ikväll har vi installerat oss i en stuglägenhet i Idre Fjäll. Ett äventyr om dagen goes Norrland reser vidare och testar äventyr på nya ställen. Imorgon blir det nog ett cykeläventyr på någon av Idres fina leder. Saknaden efter stillheten på Helags är redan stor.
365 Äventyr 