Livet i en fjällby i Härjedalen

Idag har P4 Radio Jämtland pratat glesbygd och varför vissa väljer och vissa väljer bort glesbygden. Och vad passar väl då bättre än ett blogginlägg om vår flytt till glesbygd.

En av de vanligaste frågorna jag fått sedan flytten till fjällbyn Funäsdalen är Vad saknar du från Stockholm? och en annan är Hur är det att bo på en så liten ort? Jag har såklart funderat en hel del på det själv och har alltid lika svårt att svara.

Sanningen är att jag i princip inte saknar något alls. Jag saknar inte att kunna shoppa som i Stockholm. Det jag behöver finns faktiskt här och saknar jag något går det vindsnabbt att beställa på internet. Det är till och med smidigare, med fri frakt och fria returer, än att ta bilen in till Stockholm, hitta parkering, trängas i butiker och sen kanske inte ens hitta det man söker. Och idag, på konsumtionens Black Friday är det aktuellare än någonsin att fundera över om vi verkligen behöver allt det där vi köper. Men mer om det i ett annat blogginlägg…

De som känner mig vet att jag är väldigt kräsen kring mat och gärna handlar alternativa och ekologiska varor. Det var ett orosmoment för mig innan flytten. Skulle jag kunna hitta lika bra mat i en liten by som i en storstad? Svaret är ett rungande ja. Jag upplever att de bägge matbutikernas samlade utbud är bättre än alla Lidingös matbutikers utbud kombinerat. Och är det något som inte finns så tar de gärna hem det. Ekologisk kyckling till exempel. Kött köper vi dessutom numera direkt från ekobonden som har sin gård några kilometer bort.

Vänner då? Jo, visst saknar jag mina vänner i Stockholm. Men i ärlighetens namn, hur ofta hinner man ses?! På Ica, småstressad på väg från något till något annat. På barnens träningar. Men mitt Stockholms-jag ville gärna försöka hinna med något ”vettigt” (träna, handla, städa etc.) under tiden barnen tränade så inte heller då träffade jag vänner. Här har jag dels fått mängder med fina nya vänner som många delar mina intressen för friluftsliv och äventyr och hit kommer vänner på besök och då har vi mer tid för varandra. Och de gånger jag reser till Stockholm har jag oftast mer tid att träffa vänner än på en vanlig vardag.

Familjen saknar jag såklart. Men det löste jag med att erbjuda min pappa boende i vårt gästhus på vår gård. Så nu ses vi varje dag istället för bara några gånger per år! Övriga familjen träffar jag mer intensivt både när jag är på besök hos dem och de hos mig.

Men bio då? Saknar du inte att kunna gå på bio? Nej, det gör jag inte. Dels så finns det en biograf i Tännäs som visar en blandad repertoar av filmer både för barn och vuxna och dels var jag inte någon bioperson innan flytten. Tännäs har dessutom en riktigt bra filmfestival varje höst som erbjuder film dygnet runt i tre dagar. Vi har inte ens TV hemma. Kvällarna blir lugnare utan TVn och vi får mer tid att göra saker tillsammans utomhus.

Men vad gör man i en liten by med knappt 1000 invånare?! Finns det något kulturutbud? Finns det någon organiserad träning? Händer det något där?! Sanningen är att jag och barnen varit fler gånger på teater sedan vi flyttat än innan. Vi har besökt museum fler gånger, både fina Härjedalens fjällmuseum i Funäsdalen (där är det så bra att vi har årskort) och stora Jamtli i stan (Östersund). Även skolan arrangerar regelbundet teater för barnen. Träning finns det gott om, både för barn och vuxna. Vill man inte dra ut själv och löpträna, åka skate och klassiskt i ändlösa, fantastiska spår, turskidor på fina fjäll eller cykla på mer än 450 km cykelleder så finns det både gym och gruppträning, organiserad längdträning för barn och vuxna, MTB i grupp, gymnastik för barnen (som maken startat), slalomträning, freeride, fotboll, yoga i olika former och säkert mycket mer som jag glömt. Utöver det finns det bokklubbar, hantverksträffar, vattengympa, golf mm mm. Så visst händer det massor här.

Sist men kanske allra viktigast. När vi flyttade hit reflekterade jag mycket över en sak. I princip alla jag träffade sa ofta att ”en måste ju ha tid att göra ingenting också”. Det tog många månader innan jag förstod vad det betydde. Vadå göra ingenting? Det fanns liksom inte i min världsbild. Jag gjorde alltid något. Men nu, snart ett år efter att vi flyttat går det sakta upp för mig att det är nog den viktigaste lärdomen av livet i en mindre by. En behöver inte alltid göra något. Det är till och med viktigt att inte alltid göra något. Utan att bara vara ibland. Och här erbjuder livet den möjligheten. Att bara vara.